Ångesten kan se ut väldigt olika för olika personer men också olika för en och samma person över tid. Min ångest började när jag var i 20-årsåldern med mycket diffusa rädslor. Strax därefter utvecklades ångesten till en rädsla för fysiska fel, som till exempel något med hjärtat. I samma veva fick jag också klaustrofobi, rädsla för att vara instängd och inte själv kunna välja när jag vill lämna situationen, som till exempel flyget. Det sistnämnda tampas jag fortfarande med men jag har också fått en ny typ av ångest, som känns värst av dem alla. Jag är nämligen rädd för att leva. Det kan låta konstigt och lyckligtvis är det inget jag känner hela tiden men så fort jag känner det minsta ångest så kommer tankarna: Ska det alltid vara så här? Blir jag aldrig bra? Är detta ett livt värt att leva? Jag vill inte, jag orkar inte!
Mellan ångestperioderna ser jag ganska positivt med livet. Jag är lycklig med min familj och lever egentligen det liv som jag alltid har drömt om. Bara jag inte hade den här förbaskade ångesten...
För er som råkar läsa detta så kan jag förklara att bloggen uppdateras endast när jag mår dåligt. När jag mår bra har jag mycket roligare saker än ångest att tänka på!
