Vårvrål

Varje vår och varje höst kommer det som på beställning: nedstämdhet som sakta förvandlas till ångest. Större dos av medicinen brukar hjälpa inom några dagar men innan dess känns det helt hopplöst...  Varför drabbas jag alltid, jag vill inte, jag orkar inte, det är orättvisst! Ändå har det varit så i nästa tjugo år så jag borde ha lärt mig vid det här laget, kan man tycka. Det är rätt nyligen jag har förstått att årstiderna påverkar mig för vem har hört talas om "vårångest" eller "höstångest". I alla fall är det inte lika känt och accepterat som till exempel vårnedstämdhet och höstdepression.

Ska inte du vila lite?

Människorna i min närhet vet oftast inte hur de ska möta min ångest och därför är den vanligaste kommentaren att jag nog borde vila lite. Men jag är ju inte trött och min ångest blir inte lättare av att vila! Jag vet att människorna vill väl men deras försök blir så fel. Kan inte de i stället bemöta mig, lyssna på mig och låta mig förklara att jag lider av panikångest, som begränsar mitt liv kraftigt, men att det inte är samma som att vara förkyld. Förkylningen botar man med vila, ångesten botar man med kärlek, tillit och trygghet.