Ångestens många ansikten

Ångesten kan se ut väldigt olika för olika personer men också olika för en och samma person över tid. Min ångest började när jag var i 20-årsåldern med mycket diffusa rädslor. Strax därefter  utvecklades ångesten till en rädsla för fysiska fel, som till exempel något med hjärtat. I samma veva fick jag också klaustrofobi, rädsla för att vara instängd och inte själv kunna välja när jag vill lämna situationen, som till exempel flyget. Det sistnämnda tampas jag fortfarande med men jag har också fått en ny typ av ångest, som känns värst av dem alla. Jag är nämligen rädd för att leva. Det kan låta konstigt och lyckligtvis är det inget jag känner hela tiden men så fort jag känner det minsta ångest så kommer tankarna: Ska det alltid vara så här? Blir jag aldrig bra? Är detta ett livt värt att leva? Jag vill inte, jag orkar inte!

Mellan ångestperioderna ser jag ganska positivt med livet. Jag är lycklig med min familj och lever egentligen det liv som jag alltid har drömt om. Bara jag inte hade den här förbaskade ångesten...

För er som råkar läsa detta så kan jag förklara att bloggen uppdateras endast när jag mår dåligt. När jag mår bra har jag mycket roligare saker än ångest att tänka på!

Vårvrål

Varje vår och varje höst kommer det som på beställning: nedstämdhet som sakta förvandlas till ångest. Större dos av medicinen brukar hjälpa inom några dagar men innan dess känns det helt hopplöst...  Varför drabbas jag alltid, jag vill inte, jag orkar inte, det är orättvisst! Ändå har det varit så i nästa tjugo år så jag borde ha lärt mig vid det här laget, kan man tycka. Det är rätt nyligen jag har förstått att årstiderna påverkar mig för vem har hört talas om "vårångest" eller "höstångest". I alla fall är det inte lika känt och accepterat som till exempel vårnedstämdhet och höstdepression.

Ska inte du vila lite?

Människorna i min närhet vet oftast inte hur de ska möta min ångest och därför är den vanligaste kommentaren att jag nog borde vila lite. Men jag är ju inte trött och min ångest blir inte lättare av att vila! Jag vet att människorna vill väl men deras försök blir så fel. Kan inte de i stället bemöta mig, lyssna på mig och låta mig förklara att jag lider av panikångest, som begränsar mitt liv kraftigt, men att det inte är samma som att vara förkyld. Förkylningen botar man med vila, ångesten botar man med kärlek, tillit och trygghet.